Jag har gjort det igen!

Jag och min kära vän Anna gör tjejklassikern i år. Tjejwasan är redan avklarad så nu står tjejvättern på tur om några veckor. Det är 10 mil på cykel.  Jag har cyklat mycket i mina dagar och trodde att det skulle bli ganska lätt. Men nu börjar jag bli osäker. Jag har tränat en del i vår, ganska regelbundet. Kanske inte cyklat jättelånga sträckor men ändå hållit igång en hel del.

Som en del i min träning bestämde jag mig för att åka till Motala och cykla hela sträckan innan. Det gör stor skillnad när man vet vad som ska komma och var man kan lägga kraft och inte. Så det gjorde jag igår. Mitt mål för dagen var att klara sträckan  utan någon som helst tidspress. Bara att komma levande till målet.

Så Dennis och jag åkte tidigt igår ner till Motala. Det tog ett tag innan jag startade då vi hade några stopp på vägen och fixade med cykeln och så. Men vid halv 1 satt jag på cykeln på väg nedåt i landet.Vädret var helt okej, inte mycket vind, inte för mycket sol så man blev varm och heller inte för kallt.

Tramp, tramp, tramp och vi kom ut på ett stort öppet fält. POFF säger det och det var som att springa in i en vägg. Med blåst! Det blåste något så enormt! Motvinden gjorde att jag inte kunde cykla i den fart jag önskade, fick ligga på låga växlar hela tiden. Och vilken tid det tog! De öppna fälten tog aldrig slut. Blåsten avtog aldrig. De tre första milen tog över 2 timmar och framförallt tog det mycket på min ork! (Jag har kunnat cyklat 3 mil på 1 timme när jag tränat i vår). Det är mentalt så frustrerande att ta i så mycket utan att komma någonstans. Att kämpa och kämpa utan något rättvist resultat. Det blev många arga skrik ute på fälten. Arg och trött som jag var när jag kom till första stoppet kände jag det lugnande att åka inne bland träd i nästa bit. Eller rättare sagt åka över hela Omberg..

Efter pausen hade jag ny energi och ork att åka vidare. Så jag börjar trampa. Upp för berget, upp, Upp och UPP! Omberg är inte direkt en liten kulle utan det var branta backar, kanske inte superlånga men de var många, branta och tog aldrig slut. Orken försvann direkt och jag blev riktigt trött och frustrerad. Jag hade ont i benen sedan förra biten på fälten.

”Snart är det över” tänkte jag gång på gång när nya backar uppenbarade sig. ”Snart!”. Rätt som det var började det spöregna. Blåsten började ta i igen och på någon minut var jag helt dyngsur rakt igenom. Blåsten var riktigt kall och hård så mina blöta kläder torkade inte utan piskade min redan kalla kropp ännu hårdare. Det blev kallare och kallare. Det regnade bara mer och mer, blåste bara mer och mer. Backarna tog aldrig slut och skriken av frustration och smärta blev bara fler och fler, tills:

-”VAD FAN TÄNKER DE MED??!”

Sedan börjar jag storgråta. Jag hade så ont, var så genomfrusen, blöt och orken fanns längre bort än Atlantis. Såhär håll det på i nästan en timme innan det började komma någon nedförsbacke och jag kom ut på de öppna fälten igen. Jag kör fel på någon km men kommer tillslut rätt. En halvtimme i blåsten kvarstod. Tårarna rann, regnet piskade men började tillslut avta. Väl framme vid nästa stopp, vid rökstenen, där Dennis stod och väntade började jag jättegråta igen. Jag orkade inte mer. Det gick inte mer..

Nästan 6 mil åkte jag. Det tog ca 4 timmar. 4 timmar av ilska, frustration och smärta. Jag tog mig inte till målet. Eller jo, i bil.. Men inte på sadeln. Jag känner mig ledsen för att det inte gick mer och lite nervös över hur det ska gå när det är på riktigt. Jag vill så gärna klara det här men ibland vill man bara ge upp. Men så blir det icke! Har jag klarat wasan så ska jag bannemig klara det här!

Einstein cyklade!